långinlägg! mina tankar & känslor.
jag har ju haft egna ponnys sen jag var 5 år och innan dess red jag min systers ponny osv. jag har alltid haft minst en ponny.. jag har tyckt om de flesta av mina ponnys men vissa mer eller mindre såklart. men historian jag vill komma åt är curre..
curre.. vi hade provridit en massa hästar men ingen jag riktigt fastnade för. vi såg annonsen på curre och det stod att han krävde "riktigt rutinerad ryttare. envis ponny med egen vilja" men skitsamma vi åkte och provred och ägarna var så nervösa! han hade tydligen slängt av varenda ryttare som provridit utom mej. gulleponnyn! jag blev förälskad direkt i honom, men dessvärre hade han en rörelsestörning på ena bakbenet och mamma och pappa sa nej! men jag övertalade dom att fråga om vi fick låna honom och se om det blev sämre att vi skulle lämna tillbaka honom. så vi åkte och hämtade honom och jag satt med ett stort flin på läpparna hela vägen hem! vi lånade honom i 2 år och han var den bästa ponnyn någonsin. helt perfekt! efter 2 år fick jag honom i födelsedagspresent och jag trodde att vi aldrig skulle skiljas. att vi skulle dö samtidigt och leva lyckligt förevigt. men sen blev jag längre och längre och han blev äldre och trögare.. jag köpte biljanca och till en början var jag verkligen inte nöjd med henne! hon var den smästa någonsin tyckte jag, jag ville ju bara ha min pigga lilla curre! jag red biljanca och struntade i curre. jag tröttnade sedan riktigt rejält på hästar och satte knappt min fot i stallet på flera månader. jag avskydde biljanca och curre var jag alldeless förstor för. sedan satte jag igång att träna biljanca igen bara för att. curre blev rejält halt och blev tvungen att avlivas. jag svor på att aldrig fästa mig så mycket vid en häst igen! det var det sorgligaste jag någonsin gjort. efter det red jag inte heller biljanca på ett bra tag. men sedan tänkte jag liksom, skulle curre viljat att jag sabbade hela min ridning såhär? - jävla snorunge är jag! tänkte jag och satte igång att rida biljanca igen. träning gav reultat och nu är det roligt att rida igen! tyvär så har biljanca blivit ganska gammal och börjat tröttna på livet.
jag måste antagligen sluta med hästar för det är så jäklans dyrt. men sånt är livet, jag har haft en riktig drömresa till där jag är idag!
jag kan inte fatta att du aldrig kommer gnägga när jag kommer ut i stallet igen.
men jag kommer snart och hälsar på dej på dom gröna ängarna!
det finns ingen som någonsin kommer betyda så mycket för mig som du gör. ♥
Kommentarer
Postat av: Tilda Öjerhed
Åh, sorgligt inlägg, du vet att du är super duktig! Kämpa på Linnea!
Ska du inte rida mer? :`(
// Tilda
Postat av: wilma öjerhed
Fy vilken berörande text! det finns några saker i livet som är riktigt svåra att ta sig igenom!
Men en sak ska du veta, jag tycker att du förtjänar en häst!så mycket som du har lärt dig på dessa år ska du självklart få fortsätta utbilda dig tillsammans med en häst! usch,hoppas du kan lösa detta på något sätt!<3
Trackback
